Näst sista inlägget från mina pärons besök is coming up! Fick en ledig torsdag när de var här, som vi tog vara på genom att turista lite i Boston. Precis lika komiskt var det denna gången då mamma, som nu varit här i 4 veckor sammanlagt, lyckades visa mig saker som jag inte sett på mina 8 månader här, haha. Tur att du har koll mammsen. 

 

Först tog vi subwayen till Boston Harbour, där det här lilla Boston Tea Party-huset ligger. Tänka sig att det fanns ett sådant där jag varit så många gånger. Sedan bar det av mot Prudential Center, då jag insåg att om jag någonsin ska komma upp i det där tornet så var det nu eller aldrig. Man skulle kunna säga att det är Bostons motsvarighet till Empire State Building i NYC, om man kapar av några tiotals meter. Där uppe såg man ut över hela staden och man fick även en liten elektronisk guide som berättade om att som fanns runt omkring. 

 

Där efter åt vi lunch på Cheesecake Factory och tog en liten shoppingrunda på Newbury St. innan vi fortsatte bort till dem mysiga gatorna i Little Italy. När klockan närmade sig 7 var det dags för mig att åka vidare till Cambridge och Harvard där min class började 40 minuter senare. 

 

Vet ni vad? Idag har jag spräckt den jävla ångestbubblan jag levt innuti i 2,5 månader. EN SÅDAN BEFRIELSE. Är precis hemkommen från min näst sista Harvard class, som gick galant. Hade en muntlig presentation där jag pratade om hur isolation påverkar demokratin och efteråt fick man bedömningslappar av alla i klassen. Läraren skrev excellent på alla punkter och någon hade varit rolig och frågat om jag verkligen var säker på att engelska var mitt andraspråk och inte mitt modersmål, haha. Så nu har jag alltså avverkat min sista lektion som jag behövde plugga inför och nästa tisdag väntar ett sista prov. Detta måste firas.

På den första av två weekendresor med mina föräldrar i Oktober tog vi bilen upp till Niagarafallen och Kanada. Kom igenom tullen utan problem, lämnade av bilen vid hotellet och blev visade upp på vårt rum. Tror jag och mamma stod där och gapade i någon minut innan vi blev avbrutna av mannen som bar våra väskor. VILKEN JÄVLA UTSIKT. Hade varit skeptisk till hela den här vattenfallsgrejen hela tiden, då jag inte är mycket för att titta på saker, men jesus i min låda alltså. Vattenfall är rätt coola. Ska alltid låta mamma boka hotell i framtiden.

 

Så, efter att ha agerat kineser i en si sådär 20 minuter och fotat allt man kunde se från hotellrummet gick vi ner till vattnet. Vid 7 tiden slog de på lampor så vattenfallen lystes upp i alla regnbågens färger. Tror vi var så mycket i extas man kan bli över lite vatten faktiskt. På vägen tillbaka till hotellet stannade vi till och käkade innan jag, halvsjuk som jag var, dog i sängen. 

 

På lördag morgon gick vi ner till fallen igen för att åka en båttur som kallades "Maid of the Mist". Den tog oss så nära hästkofallet att man blev helt dyngsur, trots att vi hade ponchos på oss. Himla skönt när det var cirka 8 grader i luften. Där efter väntade en annan tur som tog oss in i berget bakom vattenfallet. Man såg inte mycket mer än en vägg av vatten, men det var rätt häftigt ändå. 

 

På kvällen hade vi reserverat bord på hotellets restaurang, som vi fått höra skulle vara jättebra. Kändes himla bra att kunna beställa in en drink lagligt igen måste jag säga. Inte hänt sedan i juli. Som om detta inte vore nog med belåtenhet, så kommer inte bara köttet in på tallriken jag beställde, utan även en liten skål med bearnaisesås(!!!). WEHOOO. (Det + räkor är det första jag ska äta när jag kommer hem till Sverige. Inte tillsammans såklart, men ni förstår).

 

Söndagen var vår sista dag, men eftersom bilfärden tog cirkus 8 timmar + stopp så begav vi oss mot Boston redan efter frukost, och kom hem lagon till att Patriots vann ännu en match. 

 

Nu ska jag ta er tillbaka två och en halv månader i tiden, till början September då man fortfarande kunde springa runt barbent utan jacka. Nämligen till helgen efter att jag kommit hem från Kalifornien, då jag och Linda begav oss till NYC. 

 

Efter en 4 timmars bussfärd tog vi oss direkt till SoHo för att hinna med middag och shopping, innan det var dags att åka till lägenheten och göra oss iordning. Där efter styrde vår vän bilen mot Hudson Terrace där en hel natts dansande väntade. Vet inte varför, men man har fan alltid skitkul i New York. Hela kvällen ramlade det fler och fler svenskar och tillslut var vi sju stycken tror jag, var av det visade sig att en av dem bodde 10 minuter ifrån mig hemma i Göteborg. Världen känns verkligen lika liten som en puttekula ibland.

 

Fram emot natten dog Linda och hennes festande slutade ute på trottoarkanten tillsammans med en säkerhetsvakt, haha. Men som räddaren i nöden dök då vår nyfunne vän Erik upp, och betalade inte bara taxin utan lät oss även sova på ett 5-stjärnigt hotell istället för att dela lägenhet med 10 andra människor (vad man utsätter sig för för att få bo gratis ändå?). Dessutom visade det sig lite senare att han och hans vän spelade ishockey i Philadelphias NHL-lag. Mer än vad jag kan säga att jag åstadkommit här i livet. Så där avslutades alltså vår första natt, på ett fin fint hotell tillsammans med två NHL-spelare. Kunde haft det sämre.

 

På lördagen begav vi oss ut på stan igen för att äta frukost med Lindas kusin. Där efter fick någon av dem för sig att vi skulle göra manikyr för att döda tid, så vi letade upp ett litet thaiställe och satt där medans de kletade på nagellack. Resultatet blev precis som alla andra gånger när någon annan än jag rör mina naglar - dåligt. Hejdå 40 dollar! Fram emot eftermiddagen var det dags att dra fram min bucket list för att kryssa av The Lion King på Broadway. Lätt den bästa av dem tre musikaler jag sett.

 

När vi kom ut från själva teatern var det dags att åka till nästa övernattningsställe, vilket var en lägenhet på Wall Street. Där mötte vi även upp Mikaela och Emma som kommit till stan. Vår kompis kompis var väldigt, väldigt stolt över sin lya och gav oss en rundtur som mer kändes som en visning för ett lägenhet som var till salu. Den avslutades iallafall uppe på takterassen som hade utsikt över Ground Zero, Empire State Building och allt var det nu var. Två månar fick vi också, då det reflekterades.

 

Fram mot midnatt tog vi oss till Meatpacking District och Kiss&Fly där vi dansade tills det blev matdags. Efter ett stopp på McDonalds var det raka vägen tillbaka till Wall St för att sova. På söndagsmorgonen gjorde jag mitt första besök på Sockerbit. Gissa vad som hände? Efter 7 månader utan en enda svensk godisaffär i sikte fick jag TÅRAR i ögonen. JAGÄRSJUK. Gick där ifrån med godis för ungefär 350 kronor. Kan ju säga att bussresan tillbaka hem till Boston var väldigt trevlig.

 

 

 

En liten puss från mig och en dubbelhaka från Maggan, för att ni fortfarande är så många som tittar in här trots att jag gått i ide. Har massvis med inlägg till er som bara väntar på att bli nedskrivna. Niagarafallen, DC, NYC x3 och allt där emellan.

Nästan så ni tror att jag liggen avliden här borta i Amerikat va? Stämmer väl delvis, då min Harvard class sakta men säkert bryter ner mig. Haha nej okej, riktigt så illa är det inte. Jag andas fortfarande och mellan pluggandet lever jag normalt. Börjar även se ljuset i tunneln nu med endast 4 classer kvar. Den 4de december är jag FRI. Känns lite som att ta studenten faktiskt. Borde börja planera en fest. 

 

Hur som haver så fick jag en fråga (eller fyra i en snarare, haha) här i bloggen, som folk ställt så många gånger tidigare att jag nog inte ens kan räkna dem på fingrarna längre. Så, dels därför och dels för att att säga att jag lever, svarar jag här. Efter en massa fina ord löd frågan(orna) som följande: Vet du om en iPhone köpt i Sverige fungerar i USA? Behöver man låsa upp den eller något för att kunna använda ett amerikanskt abonnemang? Eller är det bättre att köpa en iPhone när man väl är där borta? Och i så fall - funkar den i Sverige sen när jag kommer hem?

 

När jag flyttade hit tog jag med mig min svenska iPhone. Den funkar, MEN man har inget 4G, 3G, 2G eller whatsoeverG-nät utan istället har man något som kallas för Edge (det där E:et som alltid kommer upp när man har dåligt internet hemma) = lååångsamt. Anledningen till detta, om jag förstått det hela rätt, är att i det här landet använder sig många operatörer av någon slags programvara istället för ett simkort, men den svenska tekniken har inte hunnit ikapp ännu så vi behöver ju fortfarande simkort. Därför är det även en del operatörer som inte kommer fungera till din telefon, eftersom dem använder sig av just programvaror. Jag använder mig av Tmobile och bortsätt från att internetet inte är något att hurra för (även omman vänjer sig), så fungerar det ganska bra. 

 

Om din telefon är låst till en operatör i Sverige måste du definitivt låsa upp den för att den ska kunna fungera här. Men har du inte redan köpt en kan du ju köpa den olåst redan från början. Är inte helt säker på hur det fungerar om du köper telefonen här, men när min låsknapp på iPhonen gick sönder för ett tag sedan så jag fick en ny genom försäkringen. Då en amerikansk en, och tack vare att den inte var låst så kunde de ge mig en ny olåst. Annars hade den tydligen inte fungerat i Sverige, sa han. (Dock kan det hända att detta endast gällde iPhone 4 och att senare modeller är mer lätthanterliga). Nu vet jag ju inte om den kommer fungera i Sverige eftersom jag inte testat, men jag tar äpplefolkets ord och hoppas på det bästa :) Och nu mina vänner, vet ni lika mycket som jag själv om det här, haha.

 

 

Har precis kommit hem efter att ha gått Trick or Treat runt halva området. Ungarna sprang som galningar, och mammorna med barnvagnar likaså. Upp och ner, fram och tillbaka, på var enda uppfart. 

 

Det är helt sjukt vad människor i det här landet blir engagerade vid högtider. Inte nog med att husen dekoreras något otroligt, utan folk sitter faktiskt bänkade innanför dörrarna tillsammans med tonvis av godis och bara väntar på alla barn som kommer förbi. Hur ofta ser man ens så mycket en pumpa utanför husen i Sverige liksom? Shame on us. 

 

Angående orkanen så kom vi väldigt lindrigt undan. Blåste mer än en stormig höstdag, men värre än så blev det aldrig. I NYC, Atlantic City och städerna längs kusten verkar det dock ha varit bra mycket värre, så vi får hålla tummarna för att de snart är tillbaka på benen igen.