I fredags fick jag sluta redan klockan 5. 4 timmar senare väntade en bio i Boston. Fördrev tiden med att käka middag och göra mig i ordning. Sedan körde jag iväg till tunnelbanan för att möta upp Linda och company. Alla var fast beslutna om att se Ted. En film om en levande nallebjörn som röker weed. Självklart var den slutsåld när vi väl kom fram, så vi fick köpa biljetter till en senare föreställning. Istället satte vi oss på en bar där lilla jag med för få år på nacken fick nöja mig med en pepsi. 

 

Klockan 10.30 var vi tillbaka på bion och satt vi bänkade framför filmduken med våra smöriga popcorn. Jag visste inte mer om filmen än vad jag redan skrivit, men fasen vad rolig den var. Fram till att nallen dog för ett tag. När filmen var slut rusade jag och Linda ut med en jäkla fart för att hinna med sista tåget. Väl framme kan Linda inte andas och jag får panik. Men alla överlevde. Väl på tunnelbanan blev det världens party. En kille drar upp sin gitarr och får hela vagnen att sjunga med. Sedan blev det inte mycket roligare än så, då vagnen inte rörde sig en enda millimeter på 20 minuter. Bestämde oss för att hoppa av och ta tåget hem till Lindas kompis istället. Där spelade vi ett dansspel tills det blev läggdags. 

 

På lördag morgon åkte vi hemåt efter frukost. Fixade lunch och plockade fram badgrejer medan vi väntade in Marie. Sedan bad det av mot stranden och Rhode Island. Alldeles för många felkörningar och 1,5 timmar senare nådde vad vi trodde var den fantastiska stranden min unges bästis mamma tipsat om. Dök i havet direkt, som faktiskt var rätt varmt, innan jag drog fram google och gjorde en ny sökning. Stranden vi var på var nämligen inte alls något speciellt och visst skulle det visa sig att jag tagit oss till helt fel ställe. En hel timma fel dessutom. Blir inte ens förvånad när sådant händer längre. Efter många om och men gick vi tillbaka till bilen igen för att köra till rätt strand. 

 

När vi nådde dit hade klockan redan hunnit bli tre och det fanns noll lediga parkeringsplatser. Slutade med att jag knödde mig in bredvid en elstolpe och bad till gudarna om att inte få den bortbogserad. Väl nere på stranden insåg vi att vi var på precis motsatta sidan av vad alla andra människor var. Men efter 3 timmar i en bil la vi oss bara pladask ner och nöjde oss med det. Gick höga vågor, så alla var nöjda och glada. Måste åka dit igen, fast till rätt sida. Några timmar senare satte vi oss i bilen och åkte hemåt igen. Att den resan endast tog en timma kan ju diskuteras. 

 

Väl hemma duschade vi och gjorde oss i ordning för ett house party i Boston. Vad som började väldigt dåligt slutade väldigt bra då hela festen förflyttades upp till taket, med utsikt över Bostons skyline. Efteråt åkte vi hem till Linda och klev in genom dörren liknande sotare. Taket hade nämligen färgat av sig lite. Mina vita Converse behöver en tvätt kan jag meddela.

 

Där vaknade vi imorse vid 11-tiden och jag fick berättat för mig att jag inte bara går i sömnen, utan även kittlas. Om det inte spökar i Lindas hus vill säga. Hon vaknade nämligen upp av att jag försökte dra ut hennes fötter från täcket och kittla dem. Jag har inte något minne av detta. 

 

Efter att vi ätit frukost åkte Linda med mig till Boston för att gå på mitt au pair-möte. Svanbåtarna stod på schemat! WEHO. Nu i sommartider kommer dem flesta nya au pairerna, så jag känner inte ens igen hälften av min grupp längre. Pratade inte med med så många, då mötet endast var 30 minuter, med hann med ett par trevliga tyskar iallafall. Alla dessa tyskar. Efter mötet drog jag och Linda med oss Ola och en ny tjej för att visa dem Newbury Street. Sedan åkte dem hemåt och vi gick och mötte Mickael för att äta sushi istället. Sedan tog vi tåget tillbaka till Linda innan jag fortsatte hemåt. 

 

Nu sitter jag i sängen och klappar på katten. Börjar bli dags att stänga ögonen också så jag orkar jobba imorgon. Godnatt!